Just nu har Billy en liten paus i lydnaden. Eller vi leker oss fram med lite apportering och filar lite på detaljer. Men nu har jag lagt om fokuset till vallningen och det är fantastiskt kul! I vinter kommer vi valla och varva med lydnad samt fysträning.
Jag har egentligen inte tänkt skriva om det infekterade ämnet varg, men nu känner jag att jag behöver.
Jag är egentligen inte emot varg, inte alls. Men som djurägare och mamma så ser jag inte riktigt hur det går ihop. Jag har totalt slutat gå i skogen. Jag är bara i skogen om jag kör med hjulingen. Rider ut det gör jag bara runt byn och det är inte någon speciellt rolig uteritt.
När jag var liten släppte mina föräldrar ut mig och mina kompisar på våra vilda ponnysar i skogen utan att behöva oroa sig för möten med varg. Nu skulle jag inte ens dröma om att låta mina barn vara i skogen själv, den skog jag är uppvuxen i.
Jag skulle inte våga ha våra får längre ut mot skogen än de går idag, inte heller med rovdjursavvisande stängsel. Det är tyvärr en vardag för många fårägare, att få höra andra fårägare som fått sina får rivna av varg. Dom flesta djurägare skyddar sina djur så gott de bara kan, de rovdjursavvisande stängslen är inte så avvisande som det låter, de kostar en mindre förmögenhet att stängsla med om du har en bit mark som ska stängslas och lidandet för djuren som blir rivna är oacceptabelt.
Jag vet att det här ämnet är jätteladdat och det bubblar upp en massa känslor hos människor. ”Varghatare och vargkramare” kallar folk varandra. Själv avskyr jag de orden. Jag är inget av dom. Allt blir så svart eller vitt i vargdebatten. Men jag är osäker på om det finns en fungerande gråzon?
Jag tror att man måste se vad vargen ger och vad vargen tar. Och jag vet att debatten behövs men på en vuxen nivå. Jag hatar ingen för deras åsikter och jag förväntar mig desamma tillbaka. Visa förståelse för varandra och ta diskussionen.
Kram